En offentlig ursäkt från Arboga Bostäder AB!!

Igår, den 2 mars 2015, kl 16:45, blev jag uppringd av Lars Johansson, VD på Arboga Bostäder AB. Vi hade ett långt, trevligt och givande samtal.
Nu har jag fått reda på vad som hände hos ABO.

ABO hade beslutat att byta ut alla namntavlor i sina fastigheter, av flera anledningar.
Många var ganska slitna och fula.
Skatteverkets nya regler om lägenhetsnummer.
Av säkerhetsskäl vill man inte att hela förnamnet ska finnas med, utan bara första bokstaven. Detta för att man inte ska kunna se om det bor en kvinna eller en man i lägenheten.
De gav företaget som ansvarar för datasystemet i uppdrag att utföra nödvändiga ändringar i programvaran.
Det är med största sannolikhet här det har blivit fel. Programmet hämtar automatiskt upp lägenhetsinnehavaren. Eftersom det är Socialförvaltningen som är lägenhetsinnehavare när det gäller sociala kontrakt, måste den som faktiskt bor där läggas in manuellt.
Arboga Bostäder AB har i dagsläget 30 sociala kontrakt. Av dessa är det en handfull som drabbats, inte alla som jag först trodde.

Logo Arboga Bostäder AB

Arbogabostäder AB är ett helägt kommunalt aktiebolag som har till ändamål för sin verksamhet att inom Arboga Kommun, förvärva, äga, bebygga och förvalta fastigheter och byggnader med huvudsakligen bostäder. Fastighetsbeståndet omfattar 340 lägenheter varav 10 st i Götlunda och 10 st i Medåker.

När man dragit ut buntarna med listor över dessa 340 lägenheter, är det helt enkelt någon som har slarvat med korrekturläsningen. Det var Lars den förste att erkänna. Inget hymmel alls på den punkten. Korrekturläsningen har inte skötts och datafelet har glidit igenom.

Lars Johansson bad mig framföra en offentlig ursäkt, å ABOs vägnar, till er som blev drabbade av detta. (Ja, mig själv inräknat, förstås.) ABO kommer gå igenom sina rutiner, för att det här inte ska kunna hända igen.

Så, köper jag det här då?
Ja, det gör jag faktiskt.
För det första var tonen i samtalet varken irriterad över mediastormen, kändes som något ”måste”, intränat, eller något annat som kunde ha känts negativt.
För det andra pratade vi i 45 minuter. Lars var en av de personer som jag pratade med, den dagen jag blev vräkt. Han var genuint intresserad av hur jag mådde nu, hur det går för mig, osv. Vi pratade både om mig och min situation, men också om problematiken med psykisk ohälsa, och hur viktigt det är med den basala tryggheten för att kunna ta sig vidare.

Så ja, jag tackar och tar emot ursäkten. Jag uppskattar att jag blev kontaktad så snabbt.

Sen så får vi hoppas att det satte avtryck i hela organisationen och att ALLA är noga i fortsättningen.

Socialfall nr 84707362

Ok, det är väl dags nu…
Som ni vet, jobbar jag hårt för att få bort stigmatiseringen kring psykisk ohälsa. Det MÅSTE vara ok att prata om hur vi mår psykiskt, även de riktigt tuffa bitarna.

Men även jag har saker som jag känner skam för, saker som är svåra att berätta, för jag är rädd att folk ska se ner på mig. Att få bekräftat att jag är värdelös, slarvig, och att jag ”måste ta mig i kragen”. Allt detta känner jag, TROTS att jag VET att jag just då inte kan ”ta mig i kragen”. Men jag har lovat (mig själv och er) att vara öppen, att inte fastna i skammen, att inte köpa den samhällspålagda stigmatiseringen.
Så här kör vi då. Min djupaste skam av allt jag ställt till med.

2012 var ett år som var rätt kaotiskt för mig. Jag hade precis fått min diagnos, med allt vad det innebär. Jag blev arbetslös, efter 10 år på samma arbetsplats. Dottern var på väg att flytta hemifrån. Mycket på en gång. Jag hamnade förstås i en riktigt djup depression.
Med den kom en enorm ångest. Som jag berättat förut, mina största problem, när jag har ångest, är telefon och post. Jag lägger min post i en hög, tänker att jag öppnar den snart, jag ”ska bara”. Ju högre högen blir, desto mer ångest får jag, tills jag måste ”städa”. Då lägger jag allt i en påse, ställer den på något ”bra” ställe, tills jag ”har tid” att gå igenom det. Ett ”bra” ställe kan vara garderoben, förrådet, botten på tvättkorgen, vad som helst min förvirrade hjärna tycker verkar lämpligt just då. Gemensam nämnare är så klart ställen man ALDRIG tittar i. När posten inte syns, finns den inte. Jag har tom hittat gamla brev under badkaret!

Eftersom jag gömmer posten blir förstås inga räkningar betalda. Det som är så svårt att förklara för andra, för ”friska” människor att förstå, är att jag INTE VET OM DET! Jo, självklart vet jag att jag lagt undan högen med post. Jag vet att jag är lite sen med räkningarna. Men det är här det klickar. Jag har en speciell plats, där jag lägger mina räkningar tills det är dags att betala dem. Ordentligt och i ordning, så de är ur vägen och inte kommer bort. När jag är FRISK. Min sjuka hjärna tror att jag har lagt hela högen, oöppnad, där. Min sjuka hjärna säger att jag inte har öppnat posten på ett par veckor och att jag ligger efter med DEN HÄR månadens räkningar. Eftersom jag är i grunden ett kontrollfreak och vill ha ordning och reda, får jag förstås en massa ångest över det. Gömmer mer post, förtränger igen, mer ångest. Är ni med?
Jag vet att det är svårt att fatta att jag inte är medveten om det här. Att jag borde ju någonstans veta att jag ”skiter i” mina räkningar. När jag är frisk fattar inte jag heller.

Så, där är bakgrunden. Just detta hände 2012. Depressionen höll i sig ovanligt länge och jag gömde posten. En dag i slutet på året, plingar det på dörren, när jag står i duschen. Slänger på morgonrock och öppnar, med vatten rinnande överallt. Utanför står två kvinnor från Kronofogden och ska byta lås på dörren. Jag har blivit vräkt! Och jag har inte den blekaste aning! Jag har ju inte öppnat posten på ”ett par veckor”. (Till saken hör, förstås, att jag kraschade min ekonomi för många år sedan, just på det här sättet, så jag har skulder hos Kronofogden. Annars hade jag, kanske, reagerat annorlunda när ett sådant brev dykt upp. Kanske.)
Vilken chock! Jag bröt ihop totalt. Jag hade verkligen, på fullaste allvar, inte en aning. Jag trodde jag låg efter med en (1!!) hyra! Det visade sig att jag inte hade betalat hyran på SJU månader! Jag skäms som en hund bara jag tänker på det. Det här är det värsta jag har ställt till med, någonsin. Jag var så chockad.

Men. Här kommer det fina i den här historien. Jag är överväldigad över den hjälp jag fick. De här fantastiska kvinnorna från Kronofogden ringde upp soc åt mig. De pratade med den handläggare som hade fallet (eftersom jag då hade minderårigt barn hemma), som i sin tur fick tag i VDn på mitt fastighetsbolag. Tjejerna från KF ställde in sitt nästa möte, lunchade i Arboga, för att förhoppningsvis kunna byta tillbaka låset igen. Ett snabbt och effektivt samarbete mellan fastighetsägare, soc och KF gjorde att jag, två timmar senare, fick tillgång till min lägenhet igen, nu på ett socialt kontrakt. Det vill säga, Arboga Kommun hyr min lägenhet och jag hyr av Arboga Kommun.

Så här i efterhand är jag faktiskt tacksam över det som hände. Det var min botten. Det var så lågt jag kunde, tänkte, sjunka. Den här händelsen fick mig att slänga allt vad stolthet och ”jag kan själv” överbord och söka hjälp. Det första var att erkänna för mig själv att jag KAN inte hantera pengar och min ekonomi, vilket var jättejobbigt. (Där har vi ett annat stort tabu. Man pratar inte om pengar, vare sig man har mycket eller lite.) En vuxen människa ska kunna hantera sina egna pengar, åtminstone hjälpligt.

I samband med vräkningen fick jag hjälp med ett Egna Medel-konto hos Soc. Det innebär att de har ett kommunalt konto i mitt namn, dit alla mina inkomster går. Jag har bestämt vilka av mina räkningar jag vill ha hjälp med, tex hyra, el, internet, de där basic som är viktiga. Vissa tar jag hand om själv, för att lära mig ett system som funkar för mig även när jag är sjuk. Varje månad lämnar jag in (eller skickar, om jag nu inte pallar att gå ut) mina räkningar. Min handläggare betalar dem och sätter in överskottet på mitt vanliga bankkonto. På det sättet säkerställer jag att räkningarna blir betalda, för jag tänker ALDRIG låta det här hända igen.
Jag har också en kontakt på kommunens Stödcentrum, som jag träffar en gång i månaden. Hon kommer hem och kollar hur jag mår, om det är något jag behöver hjälp med, och hon ser om jag är på väg in i en episod. Ett stöd helt enkelt.
Dessutom har jag en stödperson från den fristående organisationen Personligt Ombud. Hon hjälper till med allt! Alltifrån att få upp mig ur sängen, när jag är riktigt sjuk, till att kontakta myndigheter/sjukvård/ringa telefonsamtal jag inte fixar. Ger mig en spark i baken när jag låtit hemmet förfalla och ser oftast fortare än jag när jag börjar bli hypo. När jag är frisk har vi mest telefonkontakt, är jag riktigt dålig träffas vi en gång i veckan.

Varför berättar jag det här, just nu?
Jag har länge funderat på att berätta det här, men inte vågat. Jag skäms fortfarande över det. Jag menar, bli vräkt!! Bo på socialt kontakt!? Det är ju bara knarkare, missanpassade ungdomar och socialfall som hamnar där! Ja, jag har också tänkt så. Jag tänker fortfarande så, ibland, om mig själv. Men jag vägrar! Jag vägrar trycka ner mig själv längre, för det här. Jag vill försöka förklara för er ”normala” att det kan ligga andra historier bakom en vräkning. Den mest skötsamma människa kan hamna i en sån situation, av olika orsaker. Att inte betala räkningar behöver inte bero på att man skiter i dem.
Man känner sig väldigt utsatt, liten och utlämnad i en sån här situation. Det är inget man vill att folk ska veta om. Inte ens jag, som verkligen försöker vara öppen och offentlig med min historia och min bipolära sjukdom, har vågat berätta det här. Det är bara några få vänner som känner till det.

Just nu är jag rätt förbannad. Mitt fastighetsbolag har satt upp nya namnlistor i trappuppgångarna i alla deras fastigheter i stan. På dessa namnlistor står det numera inte namnet på hyresgästen, i det fall de bor på ett socialt kontakt. I stället står det Socialförvaltningen, följt av ett nummer. Jag är inte längre Linda Meyerhöffer, utan socialfall nr 84707362.

image

Vet ni hur fruktansvärt kränkande det känns? Alla som går förbi och läser det? Brevbäraren, städfirman, pizzabudet, grannarna. Lägg sedan till att Arboga är en väldigt liten stad. Det är svårt att låta bli att tänka att varje människa man möter på stan vet och ser ner på en.

Jag blir så fruktansvärt arg över det här. Synsättet på människor. Bristen på empati. Jag är väldigt glad att jag är jag, att jag redan har bestämt mig för att vara öppen, att jag redan hade tänkt berätta den här storyn för er, annars hade jag blivit knäckt. Reducerad till ett nummer, fråntagen sitt namn. Tvångstatueringar kanske är nästa åtgärd?

Händer det här i fler städer? Har ni varit med om det?

Kom ihåg att ha roligt också!

Efter att ha legat sjuk så länge, har nu mitt huvud kommit ifatt. Jag har tusen idéer och projekt som snurrar i skallen. Tack och lov är jag inte hypo (tror jag), bara pigg, frisk och kreativ.😀
Efter att ha tillbringat ett par dagar, hårt arbetande, med att försöka få ner alla idéer på papper, sortera, organisera, planera och researcha är jag ganska trött.

Jag insåg att jag måste ta en paus från allt. Det är så lätt att glömma när man har kul och är uppe i varv, men gör jag inte det kan jag lätt svänga för långt upp.
Så nu sitter jag på en uteservering, laddad med latte, macka, bok, ritgrejer och njuter i solen. Jag har tagit med mig Nilla, den lugnaste av mina tikar. Det är så skönt att ha henne med, hon gör mig lugn och trygg. Eftersom jag har varit instängd hemma i över en månad, har jag lite småångest över att vara nere på stan. Inget ohanterbart, men jag kan slappna av bättre när jag har hund med och det var ju syftet med att gå och fika.🙂

Vad gör du för att slappna av och ha kul?

Tips-Lördag: Självmordstankar i Psykpodden

Det är lördag och dags för en Tips-Lördag.
Den här gången är jag tvungen att upprepa en gammal favorit: Psykpodden. Jag har gjort det förut, men det här avsnittet är extra bra. Det handlar om något som tyvärr är vardag för oss med bipolär sjukdom.

Det tolfte avsnittet av Psykpodden, med Rebecca Anserud och Christian Dahlström, handlar bland annat om självmordstankar. Lyssna här.

Psykpodden #12: Självmordstankar

Självmordstankar är väldigt vanligt förekommande i Sverige och världen. Man räknar med att ungefär en miljon människor tar livet av sig varje år världen över, i Sverige är siffran så hög som 1500 personer ungefär. Rebecca berättar om sina egna självmordstankar som kommer varje dag, i podden berättar hon hur hon tänkte självmordstankar tidigare under dagen då vi spelade in. Hon ger också tips på hur den som har självmordstankar ska tänka.

citat från http://vadardepression.se

Självmordstankar är ett väldigt vanligt symptom i bipolär sjukdom (och hos andra som lider av depression). Jag skulle vilja påstå att det är ett av huvudsymtomen. Det är bl a detta som gör bipolär sjukdom till en av de farligaste psykiska sjukdomarna.

Jag har själv ofta självmordstankar. Tack och lov har jag det som kallas passiva självmordstankar, vilket innebär att jag sällan tänker ”nu ska jag ta livet av mig” eller planerar hur jag ska utföra ett självmord. Passiva självmordstankar innehåller ständiga tankar på döden, hur världen skulle vara bättre om jag inte fanns, att min dotter skulle må så mycket bättre och ha bättre förutsättningar om jag var borta, att ingen skulle sakna mig, att jag önskar att jag plötsligt dö i sömnen, hur smidigt det vore om jag plötsligt blev överkörd, och liknande. Dvs, jag försöker inte aktivt att dö, men välkomnar tanken på att dö och kanske t o m utsätter mig för riskabla situationer där jag skulle kunna råka illa ut.

Min stora grej är höjder. Jag är väldigt höjdrädd, men ändå har jag en benägenhet att utsätta mig för det när jag är i en sådan period. (Faktiskt även när jag är väldigt hyper)
Nu var det väldigt länge sedan jag gjorde något liknande, men när jag var yngre gjorde jag massor med idiotiska, totalt livsfarliga grejer.

Jag har klättrat upp i byggställningarna på kyrktornet och klappat tuppen. Jag har gått balansgång på broräcket över ån, där det är som mest strömt och farligt. Jag har gått balansgång på skoltaket. Jag har lekt chickenrace med långtradarna på gamla E18.
Det mesta av det här har jag gjort när jag varit ensam. Det har inte berott på att visa sig tuff, eller att få en publik eller så. Jag har knappt ens pratat om det med folk. Jag har bara haft ett sådant sug att utsätta mig för det.

Numer har jag knep och strategier att ta till när det där suget, de där tankarna dyker upp.
Framförallt har det handlat om att lära sig att min hjärna ljuger för mig.

Vill du läsa mer om mina strategier när jag mår dåligt? Här är några bra inlägg att börja med.

Du hittar Psykpodden #12 här.

Jag är tillbaka!!

Oh, jisses vad jag har varit sjuk!

Sjuk, bild på medicin

Foto: Eric Bryan @ Flikr CC

Jag har varit borta från bloggen, och praktiskt taget hela internet, i sisådär en månad. Jag råkade nämligen ut för en riktigt jobbig livmoderinflammation. Jag har (haft) kopparspiral och den ska bytas i höst, då jag har haft den i 8 år. (Tidigare var rekommendationen byte var 5 år, men ändrades till var 8 år) Tydligen tyckte min kropp att den var alldeles för gammal, för jag fick en kraftig infektion som resulterade i hög feber, enorm smärta, illamående osv. Tyvärr tog ett bra tag innan jag fattade vad som var fel, jag trodde jag hade fått en kraftig förkylning eller liknande, därav den långa frånvaron.
Nu har jag varit på Gyn, tagit ut spiralen, tagit mig igenom två penicillinkurer och är, om än inte på topp, så betydligt bättre. För er som ihärdigt undrat om jag slutat blogga, så kan jag lugna er med ett rungande NEJ.😀

Efter ett så långt uppehåll tar det några dagar att få huvudet på rätt spår igen, men jag har börjat fila på några blogginlägg med tips & tricks för oss bipolära, deprimerade och andra psykon. Mot slutet av veckan kan ni räkna med uppdateringar igen.

Kram på er därute!!

Kommer du ihåg vilka mediciner du har?

Varje gång jag är hos min läkare, antingen på vårdcentralen eller på allmänpsyk, så får jag frågor om vilka mediciner jag äter, eller i vilken dos. Tror ni jag kommer ihåg det? Ha, sällan! Jag antar att jag inte är ensam om det.🙂 Så nu har jag börjat ta för vana att sätta in min lista på mediciner i min filofax, den har jag ju alltid med mig. Jag skriver ut listan från www.apoteket.se (på dubbelsidig A5, så den passar i min filofax) och ser till att skriva ut en ny varje gång jag förnyar ett recept eller hämtar ut medicin. På så sätt vet jag alltid när nästa uttag får göras och hur mycket jag har kvar. Har ni ingen skrivare hemma så kan man få sin lista på apoteket, fast i A4 förstås.

Något annat som är viktigt när man äter starka och många mediciner, är att anteckna vilka biverkningar man får. Vissa biverkningar kan man bli av med genom att justera dosen lite, vissa biverkningar ska man inte ha alls och kanske behöver byta medicin. Vissa biverkningar kan vara helt ofarliga och kanske möjliga att stå ut med, om nu medicinen fungerar bra i övrigt. Hur som helst är det bra att skriva ner dem, så man inte glömmer något när man pratar med sin läkare.

Den Bipolära Resan | Mall för biverkningar

Jag har gjort en mall till er att använda när ni antecknar era biverkningar. Den här gången är det en ifyllnadsbar pdf, så den går att fylla i på datorn innan man skriver ut den. Om man vill, förstås. Det går lika bra att skriva ut direkt och fylla i för hand.😀

Ni laddar ner mallen för biverkningar här.