Jag lever i en saga. Gör du?

Allt vi gör, känner, tänker, tror och upplever grundar sig i sagor. De sagor vi själva skriver om vårt liv och vår uppfattning om oss själva. Dessa sagor styr våra handlingar, hur vi agerar och reagerar i olika situationer, i vår vardag.

Det här låter som rena hippiesnacket? Du fattar inte ett dugg vad jag pratar om?
Vänta lite, så ska jag försöka förklara.

Jag har ett ganska stort problem med relationer. Framförallt intima relationer. Ni vet, kärlek och sånt tjafs. 😉
Som ni vet är jag Bipolär. Det strular till det lite i huvudet på mig och sätter en del press på mig och min omgivning. När jag var yngre (och inte hade en aning om min sjukdom) var jag betydligt mer obalanserad än jag är idag. Lägg därtill sånt som man upplever i barndomen. Jag är skilsmässobarn, fick så småningom en styvpappa och en ny familjekonstallation att förhålla mig till. Från att ha varit enda barnet fick jag en lillebror när jag var tio år gammal. Nu menar jag inte att det här är dåliga erfarenheter på något sätt, men det är upplevelser som vi använder oss av för att skriva våra sagor. Likaväl som att växa upp i en kärnfamilj, med 2,5 barn, villa och Volvo, är det.
Mina sjukdomar och mina erfarenheter gjorde att jag hade lite svårt att hantera kärleksrelationer. Dels var jag ett virrvarr av känslor och reaktioner jag inte förstod, dels drogs jag till killar som definitivt inte var rätt för mig. Alltför ofta slutade relationen i ett brak, efter en tid av kaos.

Om vi nu hoppar fram till idag, så där tjugo år senare. Jag är självklart inte samma person jag var då. Idag är jag mycket mer stabil. Jag har enorm kunskap om mig själv, om min bippo och om vad jag behöver för att må bra. Jag har mängder av verktyg och strategier för att hantera min sjukdom och hur jag reagerar och agerar.
Så då är allt bra, nu då?

Nej!

Jag har fortfarande jättesvårt med relationer! För jag lever fortfarande med samma saga! I takt med att jag har mognat och utvecklats, har jag helt missat en avgörande del. Jag har inte skrivit om min saga!
I den är jag fortfarande 23 år, småbarnsmamma, förvirrad och osäker, med känslor som flyger omkring hur som helst. Förmodligen väldigt svår att leva med, JAG önskade ju att jag kunde slippa mig själv. 🙂
Ser ni? Det är ju omöjligt att gå in i en relation med utgångsläge att jag är 23 och hopplös, när jag är över 40 och någon helt annan människa än då. Jag måste skriva en ny saga.

Hur gör man det då?
Ett bra sätt att börja är att förändra sitt sätt att tänka. Både om sig själv, men också om omgivningen och livet i stort. Bli mer här och nu. Bli medveten om hur du agerar i olika situationer, vad du gör och säger automatiskt, utan att tänka. Jag kan garantera att du gör saker som inte stämmer med, som är bättre än den saga du har skrivit.
Jag läser mängder med bloggar. Jag ser till att ständigt ”utbilda” mig själv om mig själv. En blogg jag verkligen kan rekommendera är tinybuddha.
Jag vill också tipsa om Cecilia Kärvegård. Jag är en sån där som behöver handgripliga övningar, klarspråk, en handlingsplan. Åtminstone i början. Hos Cecilia får du just det. Du lär dig verkligen hur du kan förändra dina tankemönster. När du blivit bättre på det, ja då har du skrivit utkastet till din nya saga. 🙂

Jag intervjuade Cecilia, en solig lördag i mars. Här pratar vi om just relationer och felaktiga tankemönster.

---

 

Jag tänkte prata lite om sex

Hahaha, ja, jag erkänner att jag satte just den rubriken med flit. Det är alltid så roligt och intressant att se hur besöksstatistiken rusar i höjden när man nämner sex i rubriken.
Men. Jag TÄNKER faktiskt prata om just sex.  😛

Vid depressioner är ett av de vanligaste symtomen just avsaknaden av sexlust. Det är ju inte så konstigt egentligen. När man är totalt tom på känslor, eller är ledsen och fylld av ångest och förtvivlan dygnet runt, är det inte så himla lätt att uppbåda lite engagemang och lusta. Det är också så att alla reagerar olika i sina depressiva episoder. En del blir trygghetstorskar, rent av klängiga, vill inte vara ensamma och helst ha närhet och kroppskontakt så gott som hela tiden. (Därmed inte sagt att de därför vill ha sex. En hel del av dessa vill ha närhet, men klarar inte av sexbiten.)
Andra skärmar av, blir inbundna och vill absolut inte bli tagna i alls. Sen finns det förstås alla variationer där emellan. Den springande punkten är i alla fall att väldigt, väldigt många får problem med just sexlivet.

Som ni alla förstår, och säkert upplevt, kan det här ställa till stora problem i en relation. Speciellt om det är första gången man är i en djup depression, ännu inte fått en diagnos, osv.
Vet ni, jag är 42 år. Jag fick min Bipolära diagnos hösten 2011. Jag har haft större eller mindre depressioner nästan så länge jag kan minnas. Ändå är det först de senaste åren jag insett, riktigt ordentligt, hur och varför jag har reagerat och agerat som jag gjort under mitt liv. Vad det gäller relationer, alltså.
Först och främst är det förödande för en partner att plötsligt bli utestängd från närhet. Att se sin älskade vara ledsen, irriterad, innestängd i sig själv, utan att veta varför och utan att egentligen få svar på sina oroliga frågor. Det är rätt naturligt att lägga skulden på sig själv, när man inte förstår orsaken och ens partner inte “vill” säga vad som hänt. Har jag sagt något? Har jag gjort något? Har jag INTE gjort något? Har han/hon tröttnat? Älskar hon/han mig inte längre?
Det man kanske inte tänker på lika ofta, är att det faktiskt är precis lika förödande för den som är deprimerad. Eller ja, åtminstone de som aldrig varit i en djup depression. De har nog svårt att se hur det tär på oss som är sjuka, vi har ju sällan möjlighet att sätta ord på det själva.
Det som har varit svårast för mig under mina depressioner, när jag har varit i ett förhållande, har varit just oförmågan att förklara varför jag är ledsen och mår så dåligt. Jag menar, hur ska jag ha kunnat det, när jag själv inte förstått varför? Det har ju inte hänt något , det finns inte någon förklaring till varför, jag bara är så fruktansvärt förtvivlad. Det var väldigt stressande att se hur påverkad min pojkvän blev och inte kunna göra något åt det. Jag kunde inte förklara och berätta, och jag kunde definitivt inte “ta mig i kragen och rycka upp mig”. Ju längre tiden gick desto svårare blev det. Eftersom jag själv inte förstod varför jag mådde så dåligt började jag förstås leta svar. Vad i mitt liv har lett till de här känslorna? Det måste ju vara något i mitt undermedvetna som slagit i bromsen. Trivdes jag inte med pluggandet? (Läste på Komvux under den här tiden som jag berättar om) Så måste det vara, för mycket stress. Så jag hoppade av. Blev sjukskriven för utmattningssyndrom (eller vad det nu hette på den tiden, kärt barn har många namn). Inte hjälpte det. Snarare blev det värre, för nu fick jag ännu mer ångest. Jag gör min pojkvän illa och jag klarar inte ens av att plugga på Komvux.
Efter många turer och grubblerier började jag förstås fundera på om det faktiskt var så att det var förhållandet det var fel på. Jag menar, jag har ju inte velat ligga med honom på evigheter, inte känt någon lust alls.

Egentligen hade jag kunnat fortsätta berätta i ett par timmar till, med det var ju sex jag skulle prata om. 😉

Vad jag ville visa med min historia från förr, var hur viktigt det är med kunskap och insikt. Vad är en depression? (Nu pratar jag om en klinisk depression, som inte är situationsbunden) Vilka är symtomen? Är mina tankar och känslor sanna, eller bara ett utslag av depressionen?
Som jag sa inledningsvis ÄR minskad eller obefintlig sexlust ett av de vanligaste symtomen vid depression. Det är även minskad självkänsla och självförtroende, trötthet, förändrad aptit och självmordstankar eller tankar på döden som sådan (aktiva eller passiva självmordstankar). Irritabilitet och/eller aggressivitet också ett vanligt symtom, i något högre grad hos män än hos kvinnor.

Det betyder att det är faktiskt inte DIG det är fel på. Om vi förutsätter att du har ett bra förhållande i vanliga fall, så betyder inte din minskade sexlust eller viljan till närhet att du inte älskar din partner längre. Det är bara det att din kontakt med dina vanliga känslor är bruten för tillfället. Den kommer tillbaka! För dig som är partner innebär det att det inte är fel på DIG! Du har inte gjort något och din älskade har inte tröttnat på dig. Hans/Hennes synapser (om jag får raljera lite) klickar helt enkelt inte. Det här går att fixa! Med medicin, en handlingsplan och lite envishet kommer allt bli bra igen.

OCH HÄR KOMMER SEXET för er som har väntat på snuskpratet.  😛
Kroppskontakt, beröring och sex frigör ett hormon som heter Oxytocin. Det brukar kallas för “kärlekshormonet”. Oxytocin är ångestdämpande, minskar stress, ökar sexlusten, ökar moderskänslorna, skapar ökad tillit och ökar känslan och viljan till social gemenskap. Wow, den som kunde sälja det på flaska vore miljardär! 😀

Med andra ord kan det finnas enorma fördelar att bestämma sig för att “ställa upp”. Hahaha, usch, vilket vidrigt uttryck! Om vi nu fortfarande förutsätter att du har ett bra och sunt förhållande, kan det faktiskt vara bra att ignorera sina känslor och köra på ändå. De allra flesta gånger kommer lusten och känslorna igång efter en liten stund, av sig själva. Det är faktiskt bevisat att ju oftare man har sex desto högre sexlust får man, just pga Oxytocinet. Att bara köra på, oavsett lusta, är ett råd man brukar ge nyblivna föräldrar där sexlivet kommit av sig. Man måste kicka igång hormonsystemet, helt enkelt.

Om vi ser det från andra sidan….vi VILL ju inte att vår partner ska må dåligt. Att ge sin vän den gåvan, att ha ett sexliv och kroppslig närhet trots depressionen, betyder mycket för relationen. Vi behöver alla känna oss omtyckta, eller hur?  🙂

Så med större kunskap om depression och större insikt om dig själv har du lättare att
prata med och “utbilda” din partner om vad som händer och vad han/hon kan göra för att stötta dig. Du blir själv tryggare i att det inte är DIG det är fel på, din hjärna har bara blivit sjuk. Kan du dessutom stötta dig själv att upprätthålla sexlivet, så tror jag att ni kan ta er helskinnade ur depressionen. Båda två.

All kärlek till er!

 

 

Linda aka Lorei