Socialfall nr 84707362

Ok, det är väl dags nu…
Som ni vet, jobbar jag hårt för att få bort stigmatiseringen kring psykisk ohälsa. Det MÅSTE vara ok att prata om hur vi mår psykiskt, även de riktigt tuffa bitarna.

Men även jag har saker som jag känner skam för, saker som är svåra att berätta, för jag är rädd att folk ska se ner på mig. Att få bekräftat att jag är värdelös, slarvig, och att jag ”måste ta mig i kragen”. Allt detta känner jag, TROTS att jag VET att jag just då inte kan ”ta mig i kragen”. Men jag har lovat (mig själv och er) att vara öppen, att inte fastna i skammen, att inte köpa den samhällspålagda stigmatiseringen.
Så här kör vi då. Min djupaste skam av allt jag ställt till med.

2012 var ett år som var rätt kaotiskt för mig. Jag hade precis fått min diagnos, med allt vad det innebär. Jag blev arbetslös, efter 10 år på samma arbetsplats. Dottern var på väg att flytta hemifrån. Mycket på en gång. Jag hamnade förstås i en riktigt djup depression.
Med den kom en enorm ångest. Som jag berättat förut, mina största problem, när jag har ångest, är telefon och post. Jag lägger min post i en hög, tänker att jag öppnar den snart, jag ”ska bara”. Ju högre högen blir, desto mer ångest får jag, tills jag måste ”städa”. Då lägger jag allt i en påse, ställer den på något ”bra” ställe, tills jag ”har tid” att gå igenom det. Ett ”bra” ställe kan vara garderoben, förrådet, botten på tvättkorgen, vad som helst min förvirrade hjärna tycker verkar lämpligt just då. Gemensam nämnare är så klart ställen man ALDRIG tittar i. När posten inte syns, finns den inte. Jag har tom hittat gamla brev under badkaret!

Eftersom jag gömmer posten blir förstås inga räkningar betalda. Det som är så svårt att förklara för andra, för ”friska” människor att förstå, är att jag INTE VET OM DET! Jo, självklart vet jag att jag lagt undan högen med post. Jag vet att jag är lite sen med räkningarna. Men det är här det klickar. Jag har en speciell plats, där jag lägger mina räkningar tills det är dags att betala dem. Ordentligt och i ordning, så de är ur vägen och inte kommer bort. När jag är FRISK. Min sjuka hjärna tror att jag har lagt hela högen, oöppnad, där. Min sjuka hjärna säger att jag inte har öppnat posten på ett par veckor och att jag ligger efter med DEN HÄR månadens räkningar. Eftersom jag är i grunden ett kontrollfreak och vill ha ordning och reda, får jag förstås en massa ångest över det. Gömmer mer post, förtränger igen, mer ångest. Är ni med?
Jag vet att det är svårt att fatta att jag inte är medveten om det här. Att jag borde ju någonstans veta att jag ”skiter i” mina räkningar. När jag är frisk fattar inte jag heller.

Så, där är bakgrunden. Just detta hände 2012. Depressionen höll i sig ovanligt länge och jag gömde posten. En dag i slutet på året, plingar det på dörren, när jag står i duschen. Slänger på morgonrock och öppnar, med vatten rinnande överallt. Utanför står två kvinnor från Kronofogden och ska byta lås på dörren. Jag har blivit vräkt! Och jag har inte den blekaste aning! Jag har ju inte öppnat posten på ”ett par veckor”. (Till saken hör, förstås, att jag kraschade min ekonomi för många år sedan, just på det här sättet, så jag har skulder hos Kronofogden. Annars hade jag, kanske, reagerat annorlunda när ett sådant brev dykt upp. Kanske.)
Vilken chock! Jag bröt ihop totalt. Jag hade verkligen, på fullaste allvar, inte en aning. Jag trodde jag låg efter med en (1!!) hyra! Det visade sig att jag inte hade betalat hyran på SJU månader! Jag skäms som en hund bara jag tänker på det. Det här är det värsta jag har ställt till med, någonsin. Jag var så chockad.

Men. Här kommer det fina i den här historien. Jag är överväldigad över den hjälp jag fick. De här fantastiska kvinnorna från Kronofogden ringde upp soc åt mig. De pratade med den handläggare som hade fallet (eftersom jag då hade minderårigt barn hemma), som i sin tur fick tag i VDn på mitt fastighetsbolag. Tjejerna från KF ställde in sitt nästa möte, lunchade i Arboga, för att förhoppningsvis kunna byta tillbaka låset igen. Ett snabbt och effektivt samarbete mellan fastighetsägare, soc och KF gjorde att jag, två timmar senare, fick tillgång till min lägenhet igen, nu på ett socialt kontrakt. Det vill säga, Arboga Kommun hyr min lägenhet och jag hyr av Arboga Kommun.

Så här i efterhand är jag faktiskt tacksam över det som hände. Det var min botten. Det var så lågt jag kunde, tänkte, sjunka. Den här händelsen fick mig att slänga allt vad stolthet och ”jag kan själv” överbord och söka hjälp. Det första var att erkänna för mig själv att jag KAN inte hantera pengar och min ekonomi, vilket var jättejobbigt. (Där har vi ett annat stort tabu. Man pratar inte om pengar, vare sig man har mycket eller lite.) En vuxen människa ska kunna hantera sina egna pengar, åtminstone hjälpligt.

I samband med vräkningen fick jag hjälp med ett Egna Medel-konto hos Soc. Det innebär att de har ett kommunalt konto i mitt namn, dit alla mina inkomster går. Jag har bestämt vilka av mina räkningar jag vill ha hjälp med, tex hyra, el, internet, de där basic som är viktiga. Vissa tar jag hand om själv, för att lära mig ett system som funkar för mig även när jag är sjuk. Varje månad lämnar jag in (eller skickar, om jag nu inte pallar att gå ut) mina räkningar. Min handläggare betalar dem och sätter in överskottet på mitt vanliga bankkonto. På det sättet säkerställer jag att räkningarna blir betalda, för jag tänker ALDRIG låta det här hända igen.
Jag har också en kontakt på kommunens Stödcentrum, som jag träffar en gång i månaden. Hon kommer hem och kollar hur jag mår, om det är något jag behöver hjälp med, och hon ser om jag är på väg in i en episod. Ett stöd helt enkelt.
Dessutom har jag en stödperson från den fristående organisationen Personligt Ombud. Hon hjälper till med allt! Alltifrån att få upp mig ur sängen, när jag är riktigt sjuk, till att kontakta myndigheter/sjukvård/ringa telefonsamtal jag inte fixar. Ger mig en spark i baken när jag låtit hemmet förfalla och ser oftast fortare än jag när jag börjar bli hypo. När jag är frisk har vi mest telefonkontakt, är jag riktigt dålig träffas vi en gång i veckan.

Varför berättar jag det här, just nu?
Jag har länge funderat på att berätta det här, men inte vågat. Jag skäms fortfarande över det. Jag menar, bli vräkt!! Bo på socialt kontakt!? Det är ju bara knarkare, missanpassade ungdomar och socialfall som hamnar där! Ja, jag har också tänkt så. Jag tänker fortfarande så, ibland, om mig själv. Men jag vägrar! Jag vägrar trycka ner mig själv längre, för det här. Jag vill försöka förklara för er ”normala” att det kan ligga andra historier bakom en vräkning. Den mest skötsamma människa kan hamna i en sån situation, av olika orsaker. Att inte betala räkningar behöver inte bero på att man skiter i dem.
Man känner sig väldigt utsatt, liten och utlämnad i en sån här situation. Det är inget man vill att folk ska veta om. Inte ens jag, som verkligen försöker vara öppen och offentlig med min historia och min bipolära sjukdom, har vågat berätta det här. Det är bara några få vänner som känner till det.

Just nu är jag rätt förbannad. Mitt fastighetsbolag har satt upp nya namnlistor i trappuppgångarna i alla deras fastigheter i stan. På dessa namnlistor står det numera inte namnet på hyresgästen, i det fall de bor på ett socialt kontakt. I stället står det Socialförvaltningen, följt av ett nummer. Jag är inte längre Linda Meyerhöffer, utan socialfall nr 84707362.

Vet ni hur fruktansvärt kränkande det känns? Alla som går förbi och läser det? Brevbäraren, städfirman, pizzabudet, grannarna. Lägg sedan till att Arboga är en väldigt liten stad. Det är svårt att låta bli att tänka att varje människa man möter på stan vet och ser ner på en.

Jag blir så fruktansvärt arg över det här. Synsättet på människor. Bristen på empati. Jag är väldigt glad att jag är jag, att jag redan har bestämt mig för att vara öppen, att jag redan hade tänkt berätta den här storyn för er, annars hade jag blivit knäckt. Reducerad till ett nummer, fråntagen sitt namn. Tvångstatueringar kanske är nästa åtgärd?

Händer det här i fler städer? Har ni varit med om det?